Dialogisk sekvensanalys

De begreppsliga verktygen i dialogisk sekvensanalys bygger på Vygotskijs teori om teckenmedierad aktivitet och Michail Bachtins uttrycksteori. Uttryck är teckenmedierad aktivitet som enligt Bachtin alltid har två objekt. Det ena är uttryckets referensobjekt — det som talaren talar om. Det andra är adressaten — den som talaren riktar sina ord till. Detta är den grundläggande strukturen i allt uttryck. Talare, adressat och referensobjekt bildar ett kraftfält som reglerar uttryckets innehåll och framskridande.

Kärnidén är att talaren, när han eller hon beskriver ett referensobjekt och uttrycker sitt förhållningssätt till det, alltid beaktar vem han eller hon talar till. Talaren väljer sitt ämne och ordnar sina ord enligt hur han eller hon förväntar sig att adressaten ska reagera på det som finns att säga. Sambandet mellan adressat och referensobjekt är, ur talarens perspektiv, ömsesidigt.

Adressaten har verkligen sin egen relation till objektet och till talaren. Talaren kan få kännedom om den om adressaten uttrycker sitt eget förhållningssätt. I klientarbete måste dock adressaten — det vill säga yrkesutövaren — hålla sig till sin professionella roll. Det väsentliga är inte vad yrkesutövaren själv tänker om objektet. Hans eller hennes uppgift är att hjälpa klienten att klargöra sin egen relation till objektet och de olika konsekvenserna av det förhållningssättet.

Uttryckets referensobjekt — det man talar om — innehåller alltid en enhet av objekt och förhållningssätt. Vi kan inte beskriva något utan att samtidigt uttrycka vår relation till det. Ordvalen innehåller de viktigaste ledtrådarna om talarens orientering gentemot referensobjektet i hans eller hennes tal. Ordens innehåll hjälper oss också att urskilja hur objektet eller nätverket av objekt framträder för talaren själv och vad han eller hon fäster uppmärksamheten vid.

Det som sägs och hur det sägs bildar det oändligt varierande, i tiden framskridande flödet av verbalt uttryck. Ur denna ström bildar vi hypoteser om vilka objekt som är viktiga för talaren, hur dessa objekt framträder för honom eller henne, hur han eller hon förhåller sig till dem, och hur vi som adressater deltar i att forma uttrycket av referensobjekt och förhållningssätt.

Vi har otaliga sätt att genom ord uttrycka såväl objekt som vårt förhållningssätt till objekt. Vi brukar inte tänka på detta, eftersom vi har en tendens att betrakta ordens betydelser som blott namngivande av objektet på ett eller annat sätt. Just det där 'på ett eller annat sätt' pekar mot talarens förhållningssätt.

Ta ordet 'hus'. Det är ett neutralt sätt att referera. 'Ruckel', 'kåk' och 'skjul' avslöjar talarens sätt att se huset som obetydligt och eländigt. Om han eller hon kallar ett vanligt egnahemshus för palats eller fästning, speglar diskrepansen mellan objekt och uttryck ett förhållningssätt som inbegriper ironi, sarkasm eller kanske avundsjuka. Eftersom ordval samtidigt kan uttrycka både objektet och relationen till det är de alltid värda uppmärksamhet när man lyssnar till en klient.

Talets prosodi är en väsentlig ledtråd till talarens förhållningssätt gentemot referensobjektet, särskilt dess emotionella ton. Patientens första förhållningssätt till objektet finns i formuleringen 'börja det komma lite förkylning'. Det är en social kliché som uttrycker en bemästrande, symtomförminskande orientering. Patientens sätt att förlänga 'to:rsdags' kan spegla osäkerhet om tidpunkten. Det förminskande förhållningssättet till förkylningssymtomen upprepas i patientens antagande att det skulle gå över.

Patienten riktar dock sin beskrivning till läkaren. Patienter motiverar också sitt besök genom symptombeskrivningar. En vanlig förkylning kräver normalt inte ett läkarbesök. Genom att beskriva nya symptom motiverar patienten besökets berättigande. Ordvalen för referensobjektet är nu mer dramatiska. Det allmänna 'sår' kompletteras av 'knular'. En lätt betonande förlängning i 'så:r' innehåller nyanser av osäker oro. Genom att använda ytterligare beskrivning uttrycker patienten sin osäkerhet tydligare — han eller hon kan inte bedöma vad symptomet beror på.

När man i efterhand tolkar patientens förhållningssätt till referensobjektet och adressaten måste man vara försiktig. Bara i den levande dialogens förlopp är det möjligt att finna ytterligare ledtrådar som framträder i patientens sätt att svara på läkarens replik eller handling.